singelsandra

Som sagt, spinner vidare på detta ämne då det verkligen är häftigt att det faktiskt kan inträffa.

När de gäller de sista två pojkvännerna jag har haft så har det vart kärlek vid första ögonkastet med båda av dem, samt att det även var det för dem.
Den första höll jag ihop med i 2 år och vi var läskigt kära i varandra, precis hela tiden. Från den dagen vi träffades kunde vi lixom inte vara utan varandra på något sätt.
När det gäller min senaste kille så var det samma sak. Han hade till och med tjej, men gjorde slut med henne samtidigt som vi blev tillsammans. Andra gången vi träffades vart vi ett par, och gud så kära vi var!!!
Men dock har ju båda förhållanden tagit slut.

Den första killen och jag växte ifrån varandra och den andra killen visade sig ha många sidor som jag inte klarade av att leva med kort och gott.

Men därimot så har sexlivet med båda killarna vart så sjukt jäkla bra, kan inte hitta ett fel någonstans. Attraktionen när det gäller mellan dessa killar och mig kan man inte beskriva med ord. Men ojojoj, svårt att slita händerna ifrån varandra.

Det känns på något sätt som.... ja,,, vad ska man säga, jag vet ju att det faktiskt händer, kärlek vid första ögonkastet. Det är ingen myt. Det är väl det jag på något sätt hoppas på att få uppleva igen. Men samtidigt så hör man ju om dem som inte blitt tillsammans förens långt efter de träffats. Typ dejtat jätte länge och så.. Jag vet inte om jag tror på de....

Men de som jag därimot kan tro på, är att man kan utveckla en relation med en nära killkompis,. Det tror jag på.
Jag har själv en killkompis som jag har vart vän med i ungefär 4 år, och det känns ändå som det alltid kommer vara något speciellt mellan oss, eller han är väldigt speciell för mig.
Kan skulle egentligen kunna vara min drömkille. Men,, man vill ju inte sabba vänskapen heller.

Här om dagen så drömde jag faktiskt om honom, att vi typ var tillsammans. Sen när jag vaknade på morgonen så kände jag mig pirrig i magen när jag tänkte på honom. Ungefär som jag helt plötsligt kom på  "det är ju han jag ska vara med" det kändes så rätt då den morgonen. Så jag skrev ett låångt sms som jag va nära på att skicka iväg. Men la det i utkastet och hejdad mig själv. Sen senare på kvällen så insåg jag att det nog va lika bra att INTE skicka iväg de....


Usch, de är inte lätt. Ibland är det svårt att förstå sig på sina egna känslor. Mina känns mest som ett ända kaos just nu. KIllar hit och dit.. Kan inte mannen med stor M bara dyka upp så jag får lite kontoll över mina känslor.